tack pappa

Pappa gick bort i april, samma dag jag åkte därifrån, tillbaka till Sverige.

Det sista jag sa till honom var, jag åker en liten sväng pappa, är snart tillbaka, älskar dig..

Min sambo och jag åkte hela sista året var 3e eller 4e vecka till Holland för att vara med honom. Han (och vi) kämpade på med honom, med mamma, med syrran, med oss..

Pappa var hemma hela tiden, och mamma, några sjuksköterskor och vi, såg till att han hade det han behövde, tills han inte behövde det mer.

Han hade glimten kvar, förlorade sällan humöret och var hyfsat smärtfri. Han hade det grymmt jobbigt med hostan och all blod som kom up och vi stod maktlösa. Det är nog bland det svåraste jag har varit med om.

För ungefär två månader sedan var det första gången jag riktigt grät ut. Det ploppade upp ett minne som jag innan inte hade tänkt på.

Näst sista gången vi var hemma, så vinkade han mig till sängen och med ett litet leende på läpparna tog han försiktigt bort täcket. Han hade pyjamasjacka och blöja på sig och halvlåg med halvt uppdragna knä. Han tittade på mig med nästan förvånad blick och tog ett pekfinger och tryckte på undersidan av hans högra lår. Det var bara skelett och hud kvar och hudfliken svajade. Han tittade på mig igen med det lilla leendet och den förvånade blicken och såg ut som en liten pojk som ser nåt mycket märkligt och oförståeligt för första gången. Som om han tänkte

Hur kunde min kropp bli så här? Så konstigt. Är detta verkligen jag?

Jag vet det nu.

Nej pappa, det är inte du.
Du är energi, strålar ut värme och tålamod, välvilja och nyfikenhet. Fortfarande.

Och även om det inte blev rätt alla gånger i ditt liv, precis som med alla oss, vi vill väl men lyckas inte alltid, så gjorde du det bra.


Tack pappa,
jag är stolt över dig.